ett udrag ur examensarbetet

 Jag har varit lite dålig på att uppdatera min blogg. Men här kommer ett utdrag ur examensarbetet som på nåt sätt förklarar hur min process sett ut den senaste tiden.

 

Jag har använt en autoetnografisk utgångspunkt som min konstnärliga undersökningsmetod vilket innebär att använda sig själv som studieobjekt. Utgångspunkten var att undersöka sprickor som något existentiellt. Det tog mig till en början in i tankar kring identitet som något som föll av som prickarna på en gammal barnklänning jag burit som en illustration av att barndomen försvann, vilket är något jag arbetat gestaltande med tidigare. Som ett obehagligt, bra och nödvändigt ont att behöva bli vuxen vilket skulle kunna ses som ett trauma alla människor måste gå igenom i förhållande till tillblivelse av någonting nytt. Detta pågår i människors liv hela tiden och till stor del i skolans miljö där tillblivelse ständigt är närvarande.

Jag började sedan att skapa en mandala, ett livsmönster eller självporträtt för att fortsätta min undersökning om sprickor. I funderingarna kring vart sprickorna skulle befinna sig i mandalan som någon form av illustration slog det mig att mönstren i sig kanske delvis är sprickor och valde därför att inte göra mer på den gestaltningen eftersom sprickor/erfarenheter/trauman redan blivit representerade i bilden. Det fick mig att fundera över dessa begrepp i förhållande till tillblivelse. Genom detta leddes jag in i Biesta som i motsats till tanken om att känna bortfall påstår att det sker tillblivelse. När människor stör och rubbar oss blir vi som unika individer till. Enligt honom har vi aldrig varit någonting annat än det vi blir genom andra eftersom vi var med andra innan vi var med oss själva. Det är annanheten mellan oss som skapar tillblivelse hos subjektet. Subjektet är dött. Vi är underställda förändring. (S. 55 biesta)

 

”livet i hemmet ställer oss inför ett val mellan att antingen vara oss själva nog, bara se ut genom fönstret, låta blicken råda över tingen, göra oss herre över dem och således underlägga oss allt som finns där utanför – eller öppna dörren för gäster, för den främmande, den utifrån kommande och därmed anta att det finns en verklighet utanför den värld som vi kan överblicka, och att denna verklighet höjer sig över allt det vi kan föreställa oss på förhand”.33. levinas

Undervisning betyder enligt Kind att lära sig, process, förändring och tillblivelse som grundar sig i relationer med andra. Kunskap och identitet är därmed konstruktioner vi gjort tillsammans i asymetriska relationer - en levande pedagogik. Det kritiska ögonblicket i den relationen är till exempel de tillfällen då läraren utsätter eleven för det transcendentala våldet som undervisningen innebär. Att delta i kreativa tankar som bildundervisningen innebär är att klara av livspassager (csikszentmihalyi). Det ger eleven nya erfarenheter. Jag kopplar Kinds tankar om lärande till min process genom att jag själv fått lita på mitt eget utforskande. Att arbeta fritt men med en vision som grundar sig i tankar om tillvaron runt omkring mig. Som en bearbetning av verkligheten och relationellt med människor i den. Att jag befinner mig i en situation där jag börjar ifrågasätta vad som egentligen är meningsfullt. Ifrågasätta konsten. Jag försökte i mitt eget trancsendentala självständiga arbete som måste fortgå finna meningsfullhet i konsten. Det resulterade i att jag började undersöka hur verkligheten kan erkännas och förändras genom konsten. 

 

Det gjorde jag genom att göra en skulptur i porslin och vill koppla gestaltningen till kintsugikulturen där erfarenheter värderas högt. Där sprickor lagas med guld. Det växer ingefära ur hennes huvud eftersom hon tvingas finna nya flyktvägar. Rörelser som är ständigt pågående och leder en vidare i tillblivelse. Att vi inte kan låta livet stanna upp. 

 

 

 

Skulpturen är just nu i ugnen och en uppdatering kommer snart!