Reflektion 1

Den här veckan har vi pratat om stadium och punktum. Begrepp från semiotiken uppfunna av fransmannen Roland Barthes. (Det ljusa rummet) Stadium som är det vi ser på utan att direkt reagera så mycket över det, medan punktum är något som vi inte förstår varför vi känner något för i en bild. en individuell känsla, inte nödvändigtvis kulturell. Något starkare som greppar tag i oss. Jag tolkar det som om punktum är hur vi utvecklar vårt icke svart/vita sätt att se på det vi ser.

John Bergers fyra filmer om Way of seeing handlar också om hur vi uppfattar det vi ser på ett individuellt sett beroende på vår tidsanda och våra erfarenheter. Vilket ledde oss in på den sanna bilden och vad det egentligen betyder. Vad som är autentiskt. Att iscensätta ett minne. Kan man ta en äkta bild eller blir det lite mindre på riktigt så fort det kommer upp en kamera? Så kanske är det iscensätta ibland en bild närmare en sanning än ett blickfång som blir taget ur sitt sammanhang.

Och om vi ser någonting som är autentiskt kan det ibland uppfattas som om fotografen gör fel genom att inte ingripa, den starka bilden hade kunnat undvikas men den kanske var viktigare att den togs.

Vi såg sedan en dokumentär om satiren. Det kändes aktuellt och viktigt att diskutera bilduttrycksfriheten som är minst lika svårdefinierad som det språkliga. Vart går gränsen?