Reflektioner från vecka 9

Hur ska vi kunna motivera varför bildämnet behövs? Det fick alla testa på att propagera för i tisdags tillsammans med Lars-Åke Karnell. Det finns rätt och fel och där emellan finns livet. Jag tycker det är en bra beskrivning på varför det behövs ett ämne i skolan som kan få representera livet. Vad skönt att få gå till en lektion som inte har förskrivna förväntningar som eleven försöker lista ut så att man inte riktigt längre vet för vem man lär sig. Hur ska vi bedöma det då? Så viktigt att bli bedömd hela tiden. Det är kanske oklarheten i detta som gör bilden så förlösande för elever att våga ta egna initiativ och därmed göra bilden till det mest utvecklande ämnet i skolan.

På assignmentgenomgången fick vi för andra gången testa att tolka varandras uppdrag. Det blir så tydligt hur mycket en bild kommunicerar när någon läser in något helt annat än jag som skapat bilden. Eller om jag inte tänkt särskilt mycket alls men någon annan läser in något som får jättestor betydelse. Bilder säger alltid något. Så mycket betyder det att kunna läsa och själv använda bildspråket.

 

Sokratiska samtal 

I första samtalet tittade vi på en bild av Adolf Hitler. Vi diskuterade om får man tycka om konst av en person som man inte tycker om. Det känns nästan lite skamligt att skriva hans namn. Tänk att man kan hata någon så mycket. Kan man verkligen hata någon så mycket utan att vara en ond människa själv? Vem ansvarar för att onda människor får så mycket makt? Vi pratade om hur viktigt det är att skolan finns där för att hjälpa barn att inte hamna fel och aldrig tro att det är för sent att kunna ändra på sig. Det kommer alltid finnas idioter, men tänk vad fint det vore om alla barn fick lära sig att tro på sig själva så att grupper inte betydde lika mycket, att man kan tänka själv istället. 

I det andra samtalet pratade vi om elevporträtten på Schillerska gymnasiets husvägg. Är det konst? Vad är konst? Den eviga frågan utan svar. Vi ska prata om det i fem år och det tror jag vi kan göra utan problem! Vi fick testa på att ge varandra lappar med kommentarer. Det kan vara skönt att säga något som inte är ens egen tanke. Öva sig på att prata utan att behöva tänka på att det man säger är det viktiga utan just träningen att gå in i ett samtal, vilket jag kan tycka är svårt när en stor grupp har ett samtal. Därför ska det bli jättespännande att få testa på att vara samtalsledare någon gång. Det är riktigt lärorikt att behöva tänka på vad jag vill säga, vad någon annan vill säga och hänga med i vad som pågår samtidigt för det är det generella klassrumsklimatet vi måste lära oss hantera. Lyhördhet. Respekt.