Vi inledde den med filmen Hannah Arendt. En film om efterkrigstiden i England om en kvinna som på en teori grundad på filosofiska tankar om hur SS-soldaterna kunde utföra alla onda handlingar. En banal ondska, som hon kallade det grundar sig i att vi slutar tänka, något Hannah menar är den farligaste situationen. Kollektivet som bara följer lagar. Det bygger på okunskap och oengagemang. Civilkurage existerar inte.När känslor och handlingar du gör blir
obetydliga och meningslösa känner vi oss överflödiga.
Vygovskij I ALL ÄRA men jag börjar fundera på vem som satt bredvid Putin i skolan?? Vad händer när för många tänker "fel"?
Bara när konstnären inte vet vad den gör gör den bra saker sa Degas.
Konsten kan uttrycka det vi inte begriper - är konstens finaste
egenskap. Bildskapande som en inre process. En utveckling där det vi tänker får liv. Vi kan våga testa nya åsikter som får stå på egna ben. Minnets bilder sätts ihop som ett pussel där inga mönster är bestämda. Olika kombinationer beroende av en massa omständigheter. Vilka bitar har vi sparat?
Vi har varit medverkande föreläsare och vi har fått skapa vår egen konsthistoria. Vridit och vänt på allt. För en lärare kan inte stå på ena sidan och eleverna på den andra. Vi sitter alla med kunskap, vi kan lära av varandra om vi sitter bredvid någon som bär på annan kunskap en mig. På så vis kan vi fortsätta vara kreativa och nyfikna. För gruppen är mästaren!
Under kursen har vi vågat en massa saker! Fylla tomrummet, stå i centrum, varit öppna för nya sätt att tänka, misslyckats men även lyckats. Vi har producerat, fast på det bra sättet, vågat bara göra. Flöda. Inte för mycket betänketid. Lägga ner har inte varit ett val.
Vi har lärt känna oss själva bättre. Jag har lärt mig att konsten är allt det där som jag inte förstår men som vi undersöker utan att någonsin bli färdiga. Det finns inga svar och ingen sanning. Det är skönt att jag äntligen förstått det. Det är så intryckt i mitt huvud det där med rätt och fel. Under den här kursen har jag lärt mig att arbeta personligt men inte privat, heller inte för distanserat och betydelselöst. Det är fortfarande en utmaning men det är tur det, vad finns det annars kvar att jobba på om det personliga är fast bestämt. En annan sak jag lärt mig är att inget är betydelselöst.
När är ett konstverk färdigt? vi bröt oss in i konsten. Ett inbrott som även är ett förbud. Till skillnad från frihet? På tal om inbrott; Nu ska vi fortsätta röra oss i de olika rummen. Inga stängda dörrar på HDK!
OM - kunskaper
I -Experimentera
MED - Integrationer
GENOM - Engagemang
Ett stilleben, symboler, en berättelse, porträtt, ready mades, instruktionsbok, photoshop?
Jag såg en intressant dokumentär om minnet. Det handlar om hur hjärnan lagrar,
kopplar och sorterar minnen med start från att vi kan kommunicera.Det är först når vi börjar tala som vi kan minnas. Om vi inte
kan kommunicera vad vi ser eller gör kan vi inte minnas. Jag började tänka på Vygovskij. Det där att vi bara kan se en sak i taget sen
kopplar vi ihop det till en helhet och förstå. Ju mer vi vet, ju mer kan vi förstå och vår
kreativitet ökar. Vygovskij var en himla klok man som skrivit en bok om hur fantasin och kreativiteten är grunden till vetenskapen. Hur vi lär oss genom andra, genom att kliva över gränsen i vår proximala utvecklingszon. Det innebär att vi vuxna borde ha mer kreativitet och fantasi än barnen. Den finns där djup där inne. Bakom alla lager av idéer om jag kan inte, jag har ingen fantasi, det måste vara något helt nytt som jag kommer på - tankar.
sokratiska samtal om reklam och förbud vs. frihet.
Reklam som jag fått för mig att jag inte berörs av, men med lite närmare eftertanke nu i efterhand så tror jag ändå att den gör det. Det är inte fel med reklam egentligen. Felet är hur många gånger om dagen vi matas av det och hur vi faktiskt tillslut slutar att reflektera. Det blir varda av reklam. Vardagen blir utan val eftersom det finns så mycket omkring oss att man ibland undrar om man orkar ta in någonting annat än det vi blir påtvingade.
Frihet och förbud är ord som man kan tala om i all evighet. Alla har sin egen relation till vad det står för. Jag började tänka på barn och deras beteende beroende på om de vet hur de ska vara mot andra och mot sig själva. Vissa barn får ingen guidning och då blir man vilsen. Att känna sig trygg och må bra inuti är frihet för mig. När man har kontroll. Men kontroll kan vi få av regler som även kan ses som förbud. Ordet förbud låter så otrevligt, men regler dom tror jag kan göra oss medvetna om vilken kontroll vi befinner oss i och nånstans där kan vi få en liten del av friheten, tryggheten. Jag tänker att det är lite som kärlek. Man kan ge och samtidigt ha den kvar.
Den här veckan har vi arbetat med böckerna Det kreativa ögat och Skolan och den radikala estetiken. På seminariet diskuterade vi den modesta, radikala och den marknadsorienterade estetiken. En av grupperna gjorde en övning där man fick rannsaka de begreppen på ett väldigt pedagogiskt sätt. En övning som fick oss att förstå att allt hör ihop, gränserna är hårfina.
Vi pratade om bildämnets historia och utveckling. Bilden som tidigare hette teckning har gått från att vara ett tekniskt ämne = viktigt med tre timmar i veckan, till att bli mer konstnärligt och fritt = oviktigt/går ej att döma eftersom det har blivit en personlig utvecklingsprocess som folk kan syssla med på fritiden. Det farligaste av allt är att konsten har kommit att bli allt. Hur ska vi då kunna begränsa oss som vi så gärna vill? Med ramar och regler kring vad det är och hur vi ska göra?
Den som tror sig veta det rätta vet antagligen väldigt lite...
Marknad, radikal eller modest estetik. Kärt barn med många vägar att gå.
Tage med sin fina fluga kanske tar skolan mot Portugal? Men varför bara
välja en väg. Att inte obstinat ordna allt i fack kanske vore något.
Behövs förresten andra ämnen än bild när det finns i allt eller är det
tokigt? galet eller sjukt eller friskt.
Dagarnas skum bygger på en roman av Boris Vian och kom ut redan 1947. Detta
är kanske ingen utställning men den bästa konstnärliga inspirerande
vackra filmen jag någonsin sett! Dessutom är den på franska vilket ökar
min förälskelse i detta mästerverk. Den handlar om hur känslor får liv.
Det där vi inte kan ta på när vi känner visas visuellt och det är helt
fantastiskt. Hur tiden springer iväg från oss, ålder är relativ till hur vi känner oss, kärleken får oss att
sväva på moln och hur världen krymper när vi hamnar i kris.
Föreläsning
med Anna Odell på Frank Forum
Anna Odell visade
en av delarna ur sin film Kvinna Okänd. Filmen som var nnas slutprojekt på
Konstfack där hon ”fejkade” en psykos för att få uppleva vad som hände med ”klara”
ögon. Verket fick kritik. Dels blev hon anmäld för att hon bröt mot lagen men
förutom det så dömde hela Sverige ut henne genom att bara läsa om händelsen i
dagstidningarna.
Efter filmen pågick
ett öppet samtal under ett par timmar om Annas konstnärskap. Hur viktig Anna
är för vår tid kan vi nog inte riktigt förstå ännu. Vi tror vi kan lita på
myndigheterna, att man inte får ifrågasätta regler och lagar, som gamla sätt
att arbeta ska fortsätta på samma vis som de alltid gjort. Ingen vågar prata om psykvården, sjuka personer
och anhöriga saknar stöd och möts av skam.Det var intressant att höra hur
polisen ville försvåra arbetet för henne när reproduktionen av den verkliga
händelsen skulle återspeglas. Bara det är ett tecken på att Anna tar upp
någonting som uppenbarligen inte ska få ta plats. Odell berättade även att hon
haft stora förberedelser innan ”fejken” med både advokater och psykologer om
hur hon skulle gå till väga och vilka konsekvenser det skulle få.
Det Anna tog upp
som jag tyckte var mest intressant var hur en människa blir behandlad olika
beroende på om den bedöms som sjuk eller frisk. Den sjuke daltas, den friska
blir utskälld. Vart går gränsen för sjuk och frisk? Och kan man någonsin bli
frisk från en psykisk sjukdom? Hon förstod
heller inte hur hon kunde bli anklagad för övervåldsamt motstånd. Ett motstånd
är lika stort som dess motpols motstånd. Vem stod där? Jo polis och läkare. Hur
ska man behandla en psykisk sjuk person? Anna ansåg att behandlingen hon fick
skapade en så obehaglig situation att hon blev psykiskt sjuk av att vara där. Trots
detta har media lyckats få Anna Odells viktiga verk att verka som en
brottsrubrik och bevisat hur konstnärer sysslar med idioti för statens pengar.
Dokumentärfilm om
Ai Wei Wei på Doc Lounge
Samtal med Elin
Wikström
Ai Wei Wei är en av världens viktigaste konstnärer just nu. Han är en preformance och ready made konstnär från Kina som slog igenom med verket Dropping a Han Dynasty Urn 1995, då han krossade en 2.000 år gammal keramikurna dokumenterad i en fototriptyk. Han har även designat arenan Fågelnästet. 2011 blev han arresterad och satt inspärrad på hemlig ort i 81 dagar, ständigt bevakad då han kritiseras av regimen för sitt motstånd av korruptionen i Kina och för hans kamp om yttrandefriheten i Kina. Efter detta har han tillstånd att resa inrikes, men har då
anmälningsplikt på de orter han besöker. Ai Weiwei blev inbjuden att ingå i prisjuryn för Stockholms filmfestival 2013 och tackade ja, men eftersom han
2011 fråntogs sitt pass och sedan dess inte kunnat få ett nytt, markeras
hans närvaro av en tom stol. Ai Weiwei tillverkade en stol efter
mönster av den stol han suttit på under polisförhören 2011 och sände den
till Stockholm.
Efter dokumentären pratade Elin Wikström och hur det ser ut i Kinas
konstvärld. Förutom kontakt med Kina är hon en konstnär som arbetar
mycket med preformancekonst i ett undersökande av hur vi agerar mellan
människor. Det finns tydligen enormt mycket konstnärer (många kvinnliga dessutom!) i Kina men
eftersom läget är som det är vet vi inte så mycket om dem.
UTSTÄLLNING PÅ GALLERI SCANDINAVIA
5 KONSTNÄRER 5 UTTRYCK
Min favorit var Jonas Brodin. Han arbetar som konstnär i Göteborg med
hyperrealism som får mig tänka på trompe l'oeil och surrealismen. Det
blir så verkligt att det blir overkligt. Så avskalat att det inte finns
nåt lager av lite damm eller skugga som inte var menad att komma med.
PATTI SMITH - CAMERA SOLO
En av de coolaste musicerande kvinnorna jag känner till har tydligen gjort en fotobok med vackra polaroidbilder! Efter lite forskning märker jag att hon faktiskt började sin konstnärliga bana med just visuell konst och har sedan 70-talet ett kontrakt med ett galleri samt medverkat på ett antal stora utställningar. Det där med vikten av vem som gjort verket får svar ja på viktigt. Här får vi chansen att lära känna en människa genom både musik text och bild. Hennes musik som ofta tar en till en svunnen tid som jag aldrig kommer få uppleva. Tänka att även få kliva in i den här kvinnans bildliga värld. På samma vis som hennes musik är avklädd och ofiltrerad är hennes foton det också. Boken visar en samling som Patti tagit under 40 år. Bilderna är vardagliga, sköra och samtidigt lite läskiga. Jag börjar tänka på föreläsningen om Sharon Lockhard. Hur barn är i det lilla och hur viktigt det är för dem att bara vara.
