reflektion 4

 

 

 

Reflektion 3

Förra veckan började jag fundera på att arbeta med duvkolonin vid Vårväderstorget i det nya fördjupningsarbetet om Biskopsgården. Jag vet inte riktigt varför, jag gillar inte ens duvor. Men började läsa lite om dom och insåg att det fanns en del intressanta saker att lära. Till exempel sprang jag på fakta om att duvan navigerar efter solen och stjärnorna. Bildminnet som Linus har kan fylla tusen bilder. Det är så han memorerar sin väg genom stjärnorna hem från Nangijala.  Duvor kommer från början ifrån Syrien men nu finns dem över hela världen. Under två generationer kan de anpassat sig till den nya miljön, vilket inte är förvånande efter att fått veta att en duva blir dubbelt så stor på två dagar. De är för övrigt väldigt genusmedvetna då både honan och hanen diar. Men nu ska jag släppa faktaarbetet och gå över i att känna och titta. Jag vill göra mönster och trycka med screentryck. Jag vill göra brevduvor! Det är så tråkigt att höra om hur det finns så många kommunikationshinder med resten av Göteborgs stad för många som bor i Biskopsgården. Duvor med brev i munnen ska symbolisera den kulturella och historiska mångfalden som bor i Biskop och lyfta allt det positiva som kommer med det.

Jag kom att tänka på en föreläsning från i våras med Katarina Wiklund. En konstnär som arbetat med projektet Mönsterarkivet. Ett projekt som går ut på att Fisksätras befolkning ska får ett mönster skapat till sig som ska smycka staden och ge invånarna en gemensamhetskänsla och stolthet över sin stad. Mönstret fick heta "Fiskis" och var en blandning av hundtandmönstret och palestinasjalens mönster. Jag vill göra något liknande, men med brevduvorna.

 

 

 

 



(Linus)

 

 

Reflektion 3

Show and tell

"Skapa ett visuellt språk -Tid - rum - plats - berättelsen - upplevelsen"

 

Jag har gjort en karta till Nangijala, dödens land på andra sidan stjärnorna. Körsbärsdalen och Törnrosdalen. Den vita duvan är den duva som kommer till Skorpan innan han dör. Astrid har körsbärsblommor i håret och tar tryggt med sig själen till Nangijala genom stjärnornas land. Den klassiska gamla världskartan hon håller i handen har bytts ut till ett hjärta, för i Nangijala får man leva sin dröm. Det hjärta man följt.

Reflektion 2

Mediering

 

Den här veckan har vi arbetat med mediering. Jag har läst en text av Bolter och Grusin som förklarat begreppen remediering, hypermeidering och direktmediering.

Här kommer en liten sammanfattning...

Mediering är när människan använder sig av kulturella redskap för att förstå världen. Att lära sig genom aktiviteter kommer ifrån det sociokulturella lärandet som till exempel Vygotskij talade om. Ingenting är nytt - allt är utveckling av någonting annat. Vad är att stjäla och vad är att inspireras?

Remediering är att återbruka ett media, göra det till ett nytt redskap kanske man kan säga. En teknisk eller innehållsförändring. Det kan vara så enkelt som att skriva ner vad någon säger. Boktryckarkonsten. Att filmatisera en berättelse är ännu ett steg. Osv.. En person som arbetar musikaliskt med remediering är Bob Dylan. Hans tips var att sjunga fort där det går sakta, högt dr det är lågt. Men fokusera på den egna texten.

Direktmediering är det som gör att vi direkt dras in i den påhittade världen. Virtual reality, trompe l'oiel, superrealism, camera obscura, diorama och sensorama. Hypermediering är det som gör att vi förstår att det inte är i verkligheten vi befinner oss när vi ”utsätts” för medier men som är väldigt viktigt eftersom den får oss att reflektera över vår egen verklighet.

 

 

 

 

Veckans övning var att remediera ett äldre verk. Jag valde Sysifos, den grekiska mytologin om att putta en sten uppför ett berg som handlar om att vi ständigt söker meningen med livet som om det fanns en sanning och ett svar på det, så att det liv du valt inte blir ett sysifusarbete, paradoxalt. Jag remedierade genom att anpassa det till vår tid och det hamsterhjul vi rör oss i, i jakten på så kallad framgång. Att stirra oss blinda på hur det ska vara så att det bra livet många av oss har blir meningslöst.

 

 

 

 

 

Jag insåg sedan att detta även skulle kunna vara en remediering av den tidigare nämnda Bob Dylan och hans låt (?) Lika a Rolling stone.



 

Under Olles presentation blev jag så nyfiken på hur en del konstnärer arbetar med dataspel.
Jag har aldrig sett någon charm alls med det förut så det gjorde mig väldigt glad att någonting kunde väckas hos mig också. Jag tycker om när material blandas och det slog mig nu att det beror på att det skapas någon sorts hypermediering som gör att det kittlar lite över att något inte stämmer. Olika dimensioner på samma gång. Kristoffer Zetterstrand var en av dessa konstnärer som arbetar med oljemåleri och Mindkraft. Här är tre verk av honom!

 

 

Reflektion 1

Den här veckan har vi pratat om stadium och punktum. Begrepp från semiotiken uppfunna av fransmannen Roland Barthes. (Det ljusa rummet) Stadium som är det vi ser på utan att direkt reagera så mycket över det, medan punktum är något som vi inte förstår varför vi känner något för i en bild. en individuell känsla, inte nödvändigtvis kulturell. Något starkare som greppar tag i oss. Jag tolkar det som om punktum är hur vi utvecklar vårt icke svart/vita sätt att se på det vi ser.

John Bergers fyra filmer om Way of seeing handlar också om hur vi uppfattar det vi ser på ett individuellt sett beroende på vår tidsanda och våra erfarenheter. Vilket ledde oss in på den sanna bilden och vad det egentligen betyder. Vad som är autentiskt. Att iscensätta ett minne. Kan man ta en äkta bild eller blir det lite mindre på riktigt så fort det kommer upp en kamera? Så kanske är det iscensätta ibland en bild närmare en sanning än ett blickfång som blir taget ur sitt sammanhang.

Och om vi ser någonting som är autentiskt kan det ibland uppfattas som om fotografen gör fel genom att inte ingripa, den starka bilden hade kunnat undvikas men den kanske var viktigare att den togs.

Vi såg sedan en dokumentär om satiren. Det kändes aktuellt och viktigt att diskutera bilduttrycksfriheten som är minst lika svårdefinierad som det språkliga. Vart går gränsen?